I de paralympiska spelen deltar idrottsmän och –kvinnor med olika typer av funktionsnedsättningar. Spelen hålls i skymundan av de olympiska spelen, fastän paralympiernas prestationer många gånger är minst lika imponerande.
Tidigare kallades detta för ”handikapp-OS”, men det är ett missvisande ord. Framför allt betonar ordet idrottsmännens och –kvinnornas svårigheter, när det är prestationerna som bör uppmärksammas. Dessutom har de paralympiska spelen väldigt lite med OS att göra. Faktum är att de har sin egen kommitté, den Internationella paralympiska kommittén, med säte i Bonn i Tyskland. Det finns också en svensk paralympisk kommitté, som har sitt kansli på Idrottens hus i Stockholm.
De som tävlar i de paralympiska spelen har många olika typer av fysiska funktionsnedsättningar, exempelvis muskeldystrofi, tetraplegi, ryggmärgsbråck och ataxi. Kända svenska paralympier är bl.a. Ernst Bolldén, Jonas Jacobsson, Helene Ripa och Anna-Carin Ahlquist.
Med eller utan assistans
Vissa av de sporter som utövas vid de paralympiska spelen är modifierade varianter av andra sporter. Vissa kan sägas vara helt egna sporter. Ett exempel på detta är kälkhockey. Trots att matcherna är kortare än i ishockey säger många som har erfarenhet av båda sporterna – exempelvis Peter Ojala i den här artikeln – att kälkhockeyn är mer fysiskt ansträngande. Kanske beror det på att man i kälkhockey använder armarna hela tiden.
Eftersom funktionshindren kan variera en hel del mellan olika paralympier, varierar ofta graden av assistans de är i behov av. Synskadade löpare springer tillsammans med ledsagare, som för det mesta inte har någon funktionsnedsättning. Eftersom dessa ledsagare är så viktiga för prestationen betraktas de tillsammans med löparen som ett lag, och båda belönas om de tar en medalj. Detta är det enda exemplet på när personer utan funktionshinder belönas vid de paralympiska spelen.
Historia
De första paralympiska spelen hölls i Rom 1960, och de första vinterspelen hölls i Örnsköldsvik 1976. Det finns dock ett flertal viktiga föregångare. Tysk-amerikanen George Eyser fick sitt vänsterben amputerat efter en tågolycka någon gång under det sena 1800-talet. Han fick det dock ersatt med en benprotes i trä som gjorde det möjligt att både springa och hoppa. Han tävlade, med sin benprotes, i de olympiska spelen 1904, och tog tre guld och två silver.
Rötterna till de moderna paralympiska spelen kan dock spåras till tiden efter andra världskriget. Läkaren Ludwig Guttmann, som fått hjälp att fly från Nazityskland före krigsutbrottet, anordnade en tävling för krigsveteraner med ryggmärgsskador vid invigningen av OS i London 1948. Guttmann hade en idé om att skapa en tävling för personer med funktionsnedsättning, likvärdig med de olympiska spelen. 1952 anordnades dessa spel för andra gången, och då deltog också nederländska veteraner.
Idag arbetar många paralympier aktivt för att de paralympiska spelen ska få samma status som OS, eller rent av inkorporeras i de olympiska spelen. Än så länge omsätter dock de olympiska spelen helt andra summor, inte minst eftersom de har betydligt lättare att locka sponsorer. Det ska dock sägas att flera paralympier även har deltagit i de olympiska spelen. Nyazeeländska Neroli Fairhall deltog i bågskyttet vid OS i Los Angeles 1984.